Räddad av en söt Japansk tant.

Igår stack jag till Shinagawa Ward Office för att fixa med mitt residency card och ordna med min health insurance. Det gick bra alltihopa, även om de hade väldigt knackig engelska. Nåja, det gick ju i alla fall. Sen hamnade jag på fjärde våningen för jag blev ditskickad. Ok, nemas problemas. Efter att jag hade ordnat vad jag skulle där så blev det däremot relativt intressant. Jag kunde inte hitta ut. Alls. Jag gick tillbaka till hissarna och åkte ner till andra våningen. Till första våningen. Ingen utgång. Någonstans. Alla skyltar var på Japanska och jag kände mig mer och mer borta. Dessutom var det ingen där som kunde engelska och det kändes så pinsamt att fråga efter vägen ut.

Då kommer det fram en liten, liten japansk tant och börjar prata med mig. Jag skakar på huvudet och säger "wakarimasen" (jag förstår inte), och ber om ursäkt. Hon fortsätter prata och viftar att jag ska följa med in i ena hissen. Jag följer efter och vi åker upp till våning två, hon vinkar att jag ska stanna kvar och jag gör det. Sedan åker vi upp till våning tre. Då vinkar hon ut mig och går före ut ur hissen och pekar till höger: utgången!

Söta lilla tanten visade mig ut! Jättefint verkligen. Började naturligtvis tacka och bocka så mycket jag orkade och sedan gick jag. Men alltså, hur ofta skulle det hända i Sverige? Speciellt när någon inte förstår språket alls. Hon såg på mig att jag var vilse och åkte upp med mig till utgången trots att hon inte hade en aning om vem jag var eller vad jag sa och vi inte kunde kommunicera. Jag älskar det här landet mer och mer för varje sånt där ögonblick. T:ex var jag inne på en affär igår och köpte ett mobilskal, och tappade min hemnyckel. Genast var det en kille som plockade upp den, petade mig på axeln och gav tillbaka den. Inte ens för ett ögonblick fanns det på tapeten att låta mig märka själv att jag hade tappat den eller sno den.

Jag gillart!