Från avgrunden.

Jag tror det är få som förstår hur mycket denna resan faktiskt betyder för mig. Liksom, inte bara att jag ska åka iväg och plugga ett språk i ett häftigt land, men hur mycket det betyder. Då menar jag själva grejen att jag har planer. Att jag vill göra något. Att jag siktar mot ett mål och jag kämpar för att ta mig dit. Jag har varit deprimerad så galet länge, och om vi ska lägga alla korten på bordet så var jag sju år gammal första gången jag genuint ville dö. När jag inte ville leva längre. När jag tyckte mitt liv var så jävla värdelöst att det inte fanns någon mening att fortsätta. Och det har följt mig så jäkla länge. Jag har tänkt alldeles för många gånger att jag vill inte mer. Det är ingen mening. Jag orkar inte. Det är inte värt det. Jag har haft svårt att svara på enkla frågor som "vad ska du göra till jul", eftersom jag alltid känt "Vadå till jul? Det är om tre månader, jag lever kanske inte då." Jag har tagit mig igenom dagarna med nästan noll ork och jag har så många gånger inte velat. Det har gjort ont att andas. Det har gjort ont att vakna. Det har gjort ont att bara finnas. Allt har gjort ont. Jag har växlat mellan att känna ingenting och att känna bara hat. Ilska. Varför måste jag gå igenom det här? Varför måste mitt liv se ut så här? Varför måste jag utstå det här? För ofta var svaret: "För att du förtjänar det."

Jag befann mig i ett förhållande där jag fick utstå psykisk misshandel i fem månader, och jag ansåg varje steg på vägen att jag förtjänade det. Jag gjorde inte slut för jag var inte värd bättre. Jag kunde inte få bättre. Det var bara så det var. Jag var dömd till att bli behandlad som smuts för jag förtjänade inte bättre. Samma sak med mobbingen jag fick utstå år efter år efter år. Jag var ful. Jag var äcklig. Jag var korkad. Jag var dum i huvudet. Jag förtjänade varje litet ord. Jag var så värdelös att det var okej att behandla mig illa. Och jag accepterade det. Jag accepterade all olycka, allt självhat, all dödslängtan. Jag ville inte leva, jag ville inte finnas, jag ville inte vara. Jag ville inte att i morgon skulle komma jag ville bara att det skulle ta slut. Att det skulle vara över. Att jag skulle slippa hata allt jag var och allt jag gjorde. Jag kunde bara göra fel och jag kunde bara vara fel. Och jag ville inte längre.

Fem gånger har jag försökt göra slut på allt. Bara avsluta det patetiska liv jag hade, som jag inte förtjänade, som inte var något värt. Fem gånger har jag önskat, önskat, önskat att jag skulle slippa vakna igen. Att jag skulle slippa andas och att jag skulle slippa vara så jävla värdelös. Världen skulle bli bättre utan mig och jag skulle bli bättre utan världen. Jag började plugga för att jag fick höra att man skulle det. Att det måste man göra för att få jobb. Och jobb måste man ha, har man inget jobb är man värdelös. Man tar upp plats på jorden som man inte förtjänar. Allt gick åt skogen, gång på gång. Jag flyttade utomlands, jag flydde från mina egna känslor och jag flydde från ett liv jag inte kunde acceptera längre. Ett liv jag inte ville ha. Jag sökte svar på hur dåligt jag mådde i studier, i skitjobb, i kassa förhållanden och i vänskaper som inte gav mig annat än mer smärta. Jag ramlade långsamt längre och längre ner i en svart avgrund som jag inte ville ta mig upp ur. Som jag inte kunde ta mig upp ur. Framtiden var ingenting jag ens ville tänka på - jag hade ingen framtid. Jag skulle aldrig ha någon framtid. Jag ville inte ha någon jävla framtid. Jag ville bara ha ett slut på allt. Verkligen allt. Ner. Ner. Ner.


Jag är inte där nu. Jag är inte kvar på den kanten. Jag är inte kvar med ena foten i döden och i ett självhat som gör att jag känner att jag inte är värd något. Långsamt har jag lyckats arbeta mig fram till en plats där jag vet, där jag faktiskt förstår, att jag är värd att leva. Jag får finnas. Jag kan känna lycka. Det finns en framtid. Det finns något att se fram emot. Det finns inte bara ont, ont, ont, ont.

Vet jag att Japan är det rätta? Vet jag att jag kommer lyckas med dessa studier när jag misslyckats förut?

Nej. Det gör jag inte. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att jag vill. Jag VILL. Jag vill så jävla mycket! Jag VET inte hur i morgon kommer se ut. Jag VET inte vart jag kommer vara om ett år. Men jag VILL veta! Drömmen om Japan har knuffat mig till att vilja veta. Till att vilja försöka. Till att våga försöka. Jag vill andas, jag vill känna, jag vill försöka, och jag vill leva. Jag får leva. Jag förtjänar att leva. Och jag förtjänar att fatta mina egna val. Gå mina egna vägar. Inte lyssna på mobbare som säger att jag är värdelös och aldrig kommer bli något. Inte lyssna på pojkvänner som förklarar att jag är så korkad att jag aldrig kommer ha en framtid eller vara värd något. Inte lyssna på "man ska göra si, man ska göra så". Utan lyssna på mig. Lyssna på vad jag vill.

Jag vill åka till Japan och jag vill leva.

Det borde vara det enda som betyder något. Om det är fel väg att gå så märker jag nog det själv och då får jag leta mig fram till den rätta vägen. Då får jag söka vidare efter min framtid och vart det är meningen att jag ska hamna till slut. Poängen är att jag vill veta. Jag vill ta reda på om detta är rätt. Jag vill veta. Är det inte rätt vill jag hitta det som är rätt. Jag vill ha i morgon. Jag vill ha om ett år. Jag vill ha om tio år. Jag vill och jag förtjänar. Jag vill och jag får. Jag vill och jag ska.

Jag vill.

Jag vill.


(Jag ber om ursäkt om det är för mycket personlig information, men jag skäms inte för vart jag varit eller vem jag varit.)