Klockan är lite över halv 8, om två timmar går jag till bussen, och om tre timmar sitter jag på tåget mot Arlanda. Äntligen är det dags, idag flyttar jag till Japan! Jag har väntat på det här hela mitt liv känns det som, men det känns fortfarande inte verkligt. Det känns som om jag packat väskan för jag ska åka hem till mamma, eller åka till England en sväng. Saker som jag gjort så många gånger förut. Det känns inte att jag faktiskt ska uppfylla en dröm och åka till andra sidan jorden. Men det ska jag ju. Tyvärr har jag lyckats bli stormförkyld så sitter med en ordentlig huvudvärk och känner mig inte direkt pigg, men det måste jag ignorera för idag smäller det. Ska försöka pränta in lite mer i mitt huvud vad det är jag faktiskt ska göra.
Landar inte fören klockan 9 min tid imorgon bitti, och 2 eran tid. 2 på morgonen, alltså. Tidigt och bra, kommer nog vara pigg och gla', kexchoklad. Men det är smällar man får ta. Önska mig lycka till och hoppas att jag inte tappar bort mina väskor eller mig själv.
So long, Sverige!
söndag 29 september 2013
fredag 27 september 2013
Det börjar dra ihop sig!
Nu har jag lämnat min lägenhet och lämnat in nycklarna också. Har hämtat ut lite yen (oh vad häftiga sedlarna är) och packat färdigt. Sitter hemma hos min finaste vän Caroline och väntar tills på måndag nu helt enkelt. Allt är liksom så gott som färdigt. Måste egentligen skriva ut men vet inte riktigt vart då bibliotekets skrivare inte fungerar. Suck. För övrigt är jag dock klar. Det är läskigt på sjukt många nivåer. I helgen ska jag umgås med Caroline och med syrran och sen... ja sen bär det iväg till Japan helt enkelt. Galet. Jag kan inte fatta att det gått sex månader sedan jag skickade in ansökan. Sex månader har ju bara flugit förbi liksom, vips så var det dags. Idag är det tre dagar kvar tills jag åker. Igår var det sex månader. Eller så känns det i alla fall. Crazy. Men jag är galet glad, naturligtvis. Dock måste jag erkänna att resfebern har slagit in också så nu är jag rejält nervös och relativt rädd. Men det kommer gå bra, det vet jag.
Overkligt känns det också. Som om jag egentligen bara lurar er allihopa, mwohaha. Har hittat på hela grejen. Ska inte alls till Japan. It's a scam! Men verkligheten slår nog till när jag landat på tisdag morgon (min tid). Whoa. Tisdag. På tisdag är jag i Japan. Overkligt.
Overkligt känns det också. Som om jag egentligen bara lurar er allihopa, mwohaha. Har hittat på hela grejen. Ska inte alls till Japan. It's a scam! Men verkligheten slår nog till när jag landat på tisdag morgon (min tid). Whoa. Tisdag. På tisdag är jag i Japan. Overkligt.
fredag 20 september 2013
Tack och gonatt!
Har packat och sorterat och slängt hela dagen. Nu gör hela kroppen ont och jag är galet trött. Är jag klar? Nästan. Tänker jag gå och lägga mig ändå? Svar: JA! Det som ska till tippen är åtminstone klart, och det som ska sparas hemma hos mamsen. Men hur i helvete blev det fem kartonger?! Jag har slängt typ 10 kartonger av saker, och ändå blev det så mycket som ska sparas... Galet!
Sen, när alla möbler är borta, ska jag kasta allt övrigt som inte ska med till Japan och därefter tänkte jag dammsuga lite. Men sen ska jag bara softa, tills på måndag då det är besiktning av lägenheten. På tisdag tänkte jag ta det lugnt. På onsdag ska jag hämta ut pengar hos forex (ingen stor summa, bara lite spottsyvver som jag kan ha i plånkan) samt skriva ut de sista viktiga papperen att ta med. Och lämna tillbaka en bok på biblioteket, höhö. På torsdag ska jag utrymma lägenheten, slänga min provisoriska säng (soffdyna + bäddmadrass) och flytta in till bästa Caroline, så flyttstädarna kan städa lägenheten. På fredag ska jag lämna in nycklar och dylikt till Gavlegårdarna. Sedan har jag en helg med inga specifika planer, och på måndag åker jag! WHAT?! Hur blev det så snaaart?!?!?!
Galet!
Nåja, nu ska jag gå och lägga mig och sova, är farligt trött och sliten.
Tjarrå!
Sen, när alla möbler är borta, ska jag kasta allt övrigt som inte ska med till Japan och därefter tänkte jag dammsuga lite. Men sen ska jag bara softa, tills på måndag då det är besiktning av lägenheten. På tisdag tänkte jag ta det lugnt. På onsdag ska jag hämta ut pengar hos forex (ingen stor summa, bara lite spottsyvver som jag kan ha i plånkan) samt skriva ut de sista viktiga papperen att ta med. Och lämna tillbaka en bok på biblioteket, höhö. På torsdag ska jag utrymma lägenheten, slänga min provisoriska säng (soffdyna + bäddmadrass) och flytta in till bästa Caroline, så flyttstädarna kan städa lägenheten. På fredag ska jag lämna in nycklar och dylikt till Gavlegårdarna. Sedan har jag en helg med inga specifika planer, och på måndag åker jag! WHAT?! Hur blev det så snaaart?!?!?!
Galet!
Nåja, nu ska jag gå och lägga mig och sova, är farligt trött och sliten.
Tjarrå!
torsdag 19 september 2013
Jag har mitt visum!
Har äntligen hämtat ut visumet nu! Det är jättesnyggt och jag känner helt plötsligt att det är på riktigt. Tidigare har det känts som om det nog inte är sant, egentligen. MEN DET ÄR DET!
Vi (jag och A, en kille som också ska till Japan i oktober och som jag lärde känna av den anledningen) letade oss fram till ambassaderna efter att ha klivit av bussen och kommenterade den enorma skillnaden mellan vissa ambassader. T:ex USA's ambassad som har typ hur mycket säkerhet som helst. Inte bara staket runt, utan vid grinden har de en massa saker som hindrar att t:ex en lastbil ska kunna drämma rakt igenom den osv. Helt galet. Brittiska ambassaden och tyska ambassaden hade också en massa säkerhet (men inte riktigt på samma nivå som USA) och sen, hahahaha, gick vi förbi Norges ambassad som hade varken stängsel eller grind eller någonting alls. Gulle. :smile:
Vi såg en massa flaggor och kände igen alla ambassader, men jorå, vi missade totalt Japans ambassad och gick förbi den. Träffade en kille och frågade om vägen och han kollade konstigt på oss och pekade typ 100 meter åt det håll vi kommit ifrån. Ahum, pinsamt... Sen fick vi gå igenom en säkerhetskontroll, i likhet med den på flygplatserna, eller nja, alltså, vi fick gå igenom en metalldetektor. Sen gick vi ut igen, och in genom en annan dörr där vi fick hämta/lämna papperen. Killen i luckan var jättetrevlig och förklarade noga hur visumet fungerar och vad jag måste ha med mig och sådär. Sedan tog vi några gratistidningar var och åkte tillbaka till stationen.
En jättehärlig dag, och tyckte det var hemskt kul att träffa A också! En trevlig vän att ha i Japan, fer sure. Och nu har jag mitt visum också! Imorgon ska jag packa klart och sortera klart för på lördag kommer mami och hennes man och hjälper mig tömma lägenheten.
Wee!
Vi (jag och A, en kille som också ska till Japan i oktober och som jag lärde känna av den anledningen) letade oss fram till ambassaderna efter att ha klivit av bussen och kommenterade den enorma skillnaden mellan vissa ambassader. T:ex USA's ambassad som har typ hur mycket säkerhet som helst. Inte bara staket runt, utan vid grinden har de en massa saker som hindrar att t:ex en lastbil ska kunna drämma rakt igenom den osv. Helt galet. Brittiska ambassaden och tyska ambassaden hade också en massa säkerhet (men inte riktigt på samma nivå som USA) och sen, hahahaha, gick vi förbi Norges ambassad som hade varken stängsel eller grind eller någonting alls. Gulle. :smile:
Vi såg en massa flaggor och kände igen alla ambassader, men jorå, vi missade totalt Japans ambassad och gick förbi den. Träffade en kille och frågade om vägen och han kollade konstigt på oss och pekade typ 100 meter åt det håll vi kommit ifrån. Ahum, pinsamt... Sen fick vi gå igenom en säkerhetskontroll, i likhet med den på flygplatserna, eller nja, alltså, vi fick gå igenom en metalldetektor. Sen gick vi ut igen, och in genom en annan dörr där vi fick hämta/lämna papperen. Killen i luckan var jättetrevlig och förklarade noga hur visumet fungerar och vad jag måste ha med mig och sådär. Sedan tog vi några gratistidningar var och åkte tillbaka till stationen.
En jättehärlig dag, och tyckte det var hemskt kul att träffa A också! En trevlig vän att ha i Japan, fer sure. Och nu har jag mitt visum också! Imorgon ska jag packa klart och sortera klart för på lördag kommer mami och hennes man och hjälper mig tömma lägenheten.
Wee!
onsdag 18 september 2013
Tillåt mig presentera mitt boende!
Jag tror inte jag gjort det än. Om jag har det så presenterar jag det igen bara, mwohaha.
Här ska jag bo:
Här ska jag bo:
Och mitt rum:
Och här är en video från huset:
Längtar!
Här är hemsidan, för övrigt, för mitt hus:
Rum 2B är mitt!
Senaste nytt!
Okej, så här kommer både bra och dåliga nyheter. För det första kan jag ju nämna att mitt bankkonto blev skimmat på över 6000 kronor. Det var jäkligt trist och gjorde mig förbannat arg. Plus att någon handlat med optioner för mina pengar i mitt namn. Ännu mer läskigt. Fick spärra mitt kort och beställa nytt och har gjort polisanmälan och anmälan hos banken. Det positiva är väl att jag kommer få tillbaka mina pengar, men det kommer dröja minst en månad. Det är inte sådär jättekul, direkt. Men jag överlever. Har format om min budget lite för de första tre månaderna och fixat till lite. Så det kommer gå, så länge pengarna inte dröjer längre än så.
Däremot är det äntligen dags att hämta ut mitt visum imorgon! Ska till Stockholm med 11.19 tåget och åker hem igen 17.22. Ska bli roligt tycker jag, speciellt eftersom jag ska möta upp en kille som också ska till Japan nu i oktober och göra sällskap med honom till ambassaden. Trevligt, faktiskt.
Förutom det så har jag äntligen börjat packa och rensa ut gammalt bråte. Hur mycket skit har man egentligen plats för? Jag har redan slängt två fulla ikea kassar med hur mycket skräp som helst och har en ny som är nästan full och det kommer nog bli ännu en innan jag är klar. Samt då alla kläder som jag ska slänga för att de är slitna och fula. På fredag ska jag prova alla mina kläder och välja vad som ska med, vad som ska sparas och vad som ska slängas. Då ska jag även packa ner mitt kök och täcken, kuddar, och dylikt. På lördag kommer världens bästa mamma och styvpappa och hjälper mig att tömma lägenheten på möbler och det som ska sparas. Efter det kommer jag ha min säng kvar och ingenting annat. Och även den ska kastas sen, när lägenheten måste vara helt tom för att flyttstädarna ska kunna göra sitt.
Då måste jag ta mitt pick och pack och åka hem till min vän Caroline som jag ska få sova hos tills jag åker på morgonen, måndag den 30:e. Gud det är så jäkla snart! Bara 12 dagar kvar nu och jag längtar mig blå i ansiktet! Måste öva mer katakana och hiragana tror jag!
Tjingeling!
Däremot är det äntligen dags att hämta ut mitt visum imorgon! Ska till Stockholm med 11.19 tåget och åker hem igen 17.22. Ska bli roligt tycker jag, speciellt eftersom jag ska möta upp en kille som också ska till Japan nu i oktober och göra sällskap med honom till ambassaden. Trevligt, faktiskt.
Förutom det så har jag äntligen börjat packa och rensa ut gammalt bråte. Hur mycket skit har man egentligen plats för? Jag har redan slängt två fulla ikea kassar med hur mycket skräp som helst och har en ny som är nästan full och det kommer nog bli ännu en innan jag är klar. Samt då alla kläder som jag ska slänga för att de är slitna och fula. På fredag ska jag prova alla mina kläder och välja vad som ska med, vad som ska sparas och vad som ska slängas. Då ska jag även packa ner mitt kök och täcken, kuddar, och dylikt. På lördag kommer världens bästa mamma och styvpappa och hjälper mig att tömma lägenheten på möbler och det som ska sparas. Efter det kommer jag ha min säng kvar och ingenting annat. Och även den ska kastas sen, när lägenheten måste vara helt tom för att flyttstädarna ska kunna göra sitt.
Då måste jag ta mitt pick och pack och åka hem till min vän Caroline som jag ska få sova hos tills jag åker på morgonen, måndag den 30:e. Gud det är så jäkla snart! Bara 12 dagar kvar nu och jag längtar mig blå i ansiktet! Måste öva mer katakana och hiragana tror jag!
Tjingeling!
tisdag 10 september 2013
Visumansökan skickad och annat skoj!
Igår skickade jag iväg mitt visumcertifikat och de andra papper som behövdes till ambassaden i Stockholm!
Dagen började klockan 9 då jag blev brutalt väckt av dörrklockan. Jag somnade ring halv 4 så var lagom borta och fattade först inte vad det var som lät. Inte har jag en mild och trevlig ringklocka heller som låter ding dong, utan mer ett odjur som låter BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL. -.-
Slet mig ur sängen och raglade till ytterdörren, ställer mig på tå och ser ut genom titthålet. Ser en herre från posten och öppnar och skriver på papper. Mitt visumcertifikat! Å ena sidan ville jag slänga på mig kläder och springa iväg på en gång och fixa allt, men å andra sidan var klockan 9, fotografen hade inte öppet och jag var dödligt trött. Tröttheten vann och jag ramlade tillbaka i sängen och sov i två timmar till. Sedan bar det av. Upp, ta ut piercingarna, sätta upp håret propert, på med vit skjorta, och sus iväg! Tog bild hos fotograf först, där man ser lagom dum ut för man måste se så seriös ut, men nåja. Rus till biblioteket för att först fylla i visumansökan och sedan skriva ut den. Två sidor á fem kronor styck, helt ok. Den överdrivet snygga mannen som hjälpte mig skriva ut lät mig få tillbaka en av mina femkronor. Dödssnygg och snäll! Plus i kanten! Iväg igen till fotoaffären för att hämta mina foton. Hem, hem, hem i högsta fart. Andas in lite mat och sen skriva under papperet, klistra foto på ansökan, och ha allt redo för att skicka iväg det. Ner med allt i en pärm och snabbt stegandes till postombud på coop. Där köpte jag ett vadderat kuvert och betalade för att få det skickat reklamerat. Så var det gjort! Woohooo!
Därefter gick jag hem och ringde radiotjänst och folksam för att säga upp diverse tjänster. Gick fint som attan och jag kände mig löjligt glad efter det. Satt mest och var trött men kunde inte sova. Kollade på mitt hus för miljonte gången och log som en tönt. Insåg även att det bara var tre veckor kvar till avresa! GALET! Hur kunde tiden gå så fort?! Vad hände? Det var ju igår jag skickade ansökan och bråkade med skolan för att få de poäng jag hade förtjänat! Det var ju igår jag ansökte om CSN och började fundera på hur jag ville bo! Det var ju igår alltihop, så hur kan det bara vara TRE VECKOR kvar till avfärd?! Helt vansinnigt!
Men ack så roligt!
Nu längtar jag mer än någonsin!
Dagen började klockan 9 då jag blev brutalt väckt av dörrklockan. Jag somnade ring halv 4 så var lagom borta och fattade först inte vad det var som lät. Inte har jag en mild och trevlig ringklocka heller som låter ding dong, utan mer ett odjur som låter BRÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL. -.-
Slet mig ur sängen och raglade till ytterdörren, ställer mig på tå och ser ut genom titthålet. Ser en herre från posten och öppnar och skriver på papper. Mitt visumcertifikat! Å ena sidan ville jag slänga på mig kläder och springa iväg på en gång och fixa allt, men å andra sidan var klockan 9, fotografen hade inte öppet och jag var dödligt trött. Tröttheten vann och jag ramlade tillbaka i sängen och sov i två timmar till. Sedan bar det av. Upp, ta ut piercingarna, sätta upp håret propert, på med vit skjorta, och sus iväg! Tog bild hos fotograf först, där man ser lagom dum ut för man måste se så seriös ut, men nåja. Rus till biblioteket för att först fylla i visumansökan och sedan skriva ut den. Två sidor á fem kronor styck, helt ok. Den överdrivet snygga mannen som hjälpte mig skriva ut lät mig få tillbaka en av mina femkronor. Dödssnygg och snäll! Plus i kanten! Iväg igen till fotoaffären för att hämta mina foton. Hem, hem, hem i högsta fart. Andas in lite mat och sen skriva under papperet, klistra foto på ansökan, och ha allt redo för att skicka iväg det. Ner med allt i en pärm och snabbt stegandes till postombud på coop. Där köpte jag ett vadderat kuvert och betalade för att få det skickat reklamerat. Så var det gjort! Woohooo!
Därefter gick jag hem och ringde radiotjänst och folksam för att säga upp diverse tjänster. Gick fint som attan och jag kände mig löjligt glad efter det. Satt mest och var trött men kunde inte sova. Kollade på mitt hus för miljonte gången och log som en tönt. Insåg även att det bara var tre veckor kvar till avresa! GALET! Hur kunde tiden gå så fort?! Vad hände? Det var ju igår jag skickade ansökan och bråkade med skolan för att få de poäng jag hade förtjänat! Det var ju igår jag ansökte om CSN och började fundera på hur jag ville bo! Det var ju igår alltihop, så hur kan det bara vara TRE VECKOR kvar till avfärd?! Helt vansinnigt!
Men ack så roligt!
Nu längtar jag mer än någonsin!
fredag 6 september 2013
Budget och CSN.
Jag har nu fått reda på när jag får min första utbetalning av CSN, och jag vet hur mycket jag får. Det betyder att jag suttit ner och filat lite på en budget, ingen strikt sådan, men bara för att kolla så jag har råd med allt - och det har jag! Det känns galet skönt att veta att jag inte måste oroa mig. Rik kommer jag naturligtvis inte vara, och jag har inte skrivit in allt i budgeten, men alla större summor och allt som jag vet att jag kommer behöva betala. Jag har en relativt stor summa över som ska räcka i tre månader, som ska gå till skolböcker, hygien och diverse. Sen även om det dyker upp andra grejer jag inte tänkt på att jag måste betala t:ex. Så nej, rik kommer jag inte vara, men jag kommer ha råd med allt jag ska ha råd med och kommer inte behöva leva fattigt. Det duger för mig. Jag vill bara inte ha det som jag haft nu när jag gått på soc. Då jag varit tvungen att vrida och vända på varje liten krona. Har jag typ gått ut och ätit lunch med en vän för 80:- var jag direkt tvungen att kolla att jag hade råd med allt, kanske ta lite av matbudgeten för att ha råd osv. Eller välja bort att fylla på mobilen. Så länge jag inte behöver leva så stör det mig inte att jag inte kommer kunna bada i pengar direkt. Mitt syfte är ju inte att åka till Japan och plugga för att bli rik, utan för att uppfylla en dröm. Att jag sen slipper typ i skam ringa mamma och be om pengar till toalettpapper och schampo är bara ett stort plus i kanten.
Nu väntar jag bara på att Go Go Nihon ska höra av sig med en bekräftelse på att jag betalat visumcertifikatet och att skolan skickat det. Börjar ju bli tajt om tid, 24 dagar kvar tills jag åker. Vill inte att det ska bli något strul nu.
Nu väntar jag bara på att Go Go Nihon ska höra av sig med en bekräftelse på att jag betalat visumcertifikatet och att skolan skickat det. Börjar ju bli tajt om tid, 24 dagar kvar tills jag åker. Vill inte att det ska bli något strul nu.
torsdag 5 september 2013
Från avgrunden.
Jag tror det är få som förstår hur mycket denna resan faktiskt betyder för mig. Liksom, inte bara att jag ska åka iväg och plugga ett språk i ett häftigt land, men hur mycket det betyder. Då menar jag själva grejen att jag har planer. Att jag vill göra något. Att jag siktar mot ett mål och jag kämpar för att ta mig dit. Jag har varit deprimerad så galet länge, och om vi ska lägga alla korten på bordet så var jag sju år gammal första gången jag genuint ville dö. När jag inte ville leva längre. När jag tyckte mitt liv var så jävla värdelöst att det inte fanns någon mening att fortsätta. Och det har följt mig så jäkla länge. Jag har tänkt alldeles för många gånger att jag vill inte mer. Det är ingen mening. Jag orkar inte. Det är inte värt det. Jag har haft svårt att svara på enkla frågor som "vad ska du göra till jul", eftersom jag alltid känt "Vadå till jul? Det är om tre månader, jag lever kanske inte då." Jag har tagit mig igenom dagarna med nästan noll ork och jag har så många gånger inte velat. Det har gjort ont att andas. Det har gjort ont att vakna. Det har gjort ont att bara finnas. Allt har gjort ont. Jag har växlat mellan att känna ingenting och att känna bara hat. Ilska. Varför måste jag gå igenom det här? Varför måste mitt liv se ut så här? Varför måste jag utstå det här? För ofta var svaret: "För att du förtjänar det."
Jag befann mig i ett förhållande där jag fick utstå psykisk misshandel i fem månader, och jag ansåg varje steg på vägen att jag förtjänade det. Jag gjorde inte slut för jag var inte värd bättre. Jag kunde inte få bättre. Det var bara så det var. Jag var dömd till att bli behandlad som smuts för jag förtjänade inte bättre. Samma sak med mobbingen jag fick utstå år efter år efter år. Jag var ful. Jag var äcklig. Jag var korkad. Jag var dum i huvudet. Jag förtjänade varje litet ord. Jag var så värdelös att det var okej att behandla mig illa. Och jag accepterade det. Jag accepterade all olycka, allt självhat, all dödslängtan. Jag ville inte leva, jag ville inte finnas, jag ville inte vara. Jag ville inte att i morgon skulle komma jag ville bara att det skulle ta slut. Att det skulle vara över. Att jag skulle slippa hata allt jag var och allt jag gjorde. Jag kunde bara göra fel och jag kunde bara vara fel. Och jag ville inte längre.
Fem gånger har jag försökt göra slut på allt. Bara avsluta det patetiska liv jag hade, som jag inte förtjänade, som inte var något värt. Fem gånger har jag önskat, önskat, önskat att jag skulle slippa vakna igen. Att jag skulle slippa andas och att jag skulle slippa vara så jävla värdelös. Världen skulle bli bättre utan mig och jag skulle bli bättre utan världen. Jag började plugga för att jag fick höra att man skulle det. Att det måste man göra för att få jobb. Och jobb måste man ha, har man inget jobb är man värdelös. Man tar upp plats på jorden som man inte förtjänar. Allt gick åt skogen, gång på gång. Jag flyttade utomlands, jag flydde från mina egna känslor och jag flydde från ett liv jag inte kunde acceptera längre. Ett liv jag inte ville ha. Jag sökte svar på hur dåligt jag mådde i studier, i skitjobb, i kassa förhållanden och i vänskaper som inte gav mig annat än mer smärta. Jag ramlade långsamt längre och längre ner i en svart avgrund som jag inte ville ta mig upp ur. Som jag inte kunde ta mig upp ur. Framtiden var ingenting jag ens ville tänka på - jag hade ingen framtid. Jag skulle aldrig ha någon framtid. Jag ville inte ha någon jävla framtid. Jag ville bara ha ett slut på allt. Verkligen allt. Ner. Ner. Ner.
Jag är inte där nu. Jag är inte kvar på den kanten. Jag är inte kvar med ena foten i döden och i ett självhat som gör att jag känner att jag inte är värd något. Långsamt har jag lyckats arbeta mig fram till en plats där jag vet, där jag faktiskt förstår, att jag är värd att leva. Jag får finnas. Jag kan känna lycka. Det finns en framtid. Det finns något att se fram emot. Det finns inte bara ont, ont, ont, ont.
Vet jag att Japan är det rätta? Vet jag att jag kommer lyckas med dessa studier när jag misslyckats förut?
Nej. Det gör jag inte. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att jag vill. Jag VILL. Jag vill så jävla mycket! Jag VET inte hur i morgon kommer se ut. Jag VET inte vart jag kommer vara om ett år. Men jag VILL veta! Drömmen om Japan har knuffat mig till att vilja veta. Till att vilja försöka. Till att våga försöka. Jag vill andas, jag vill känna, jag vill försöka, och jag vill leva. Jag får leva. Jag förtjänar att leva. Och jag förtjänar att fatta mina egna val. Gå mina egna vägar. Inte lyssna på mobbare som säger att jag är värdelös och aldrig kommer bli något. Inte lyssna på pojkvänner som förklarar att jag är så korkad att jag aldrig kommer ha en framtid eller vara värd något. Inte lyssna på "man ska göra si, man ska göra så". Utan lyssna på mig. Lyssna på vad jag vill.
Jag vill åka till Japan och jag vill leva.
Det borde vara det enda som betyder något. Om det är fel väg att gå så märker jag nog det själv och då får jag leta mig fram till den rätta vägen. Då får jag söka vidare efter min framtid och vart det är meningen att jag ska hamna till slut. Poängen är att jag vill veta. Jag vill ta reda på om detta är rätt. Jag vill veta. Är det inte rätt vill jag hitta det som är rätt. Jag vill ha i morgon. Jag vill ha om ett år. Jag vill ha om tio år. Jag vill och jag förtjänar. Jag vill och jag får. Jag vill och jag ska.
Jag vill.
Jag vill.
(Jag ber om ursäkt om det är för mycket personlig information, men jag skäms inte för vart jag varit eller vem jag varit.)
Jag befann mig i ett förhållande där jag fick utstå psykisk misshandel i fem månader, och jag ansåg varje steg på vägen att jag förtjänade det. Jag gjorde inte slut för jag var inte värd bättre. Jag kunde inte få bättre. Det var bara så det var. Jag var dömd till att bli behandlad som smuts för jag förtjänade inte bättre. Samma sak med mobbingen jag fick utstå år efter år efter år. Jag var ful. Jag var äcklig. Jag var korkad. Jag var dum i huvudet. Jag förtjänade varje litet ord. Jag var så värdelös att det var okej att behandla mig illa. Och jag accepterade det. Jag accepterade all olycka, allt självhat, all dödslängtan. Jag ville inte leva, jag ville inte finnas, jag ville inte vara. Jag ville inte att i morgon skulle komma jag ville bara att det skulle ta slut. Att det skulle vara över. Att jag skulle slippa hata allt jag var och allt jag gjorde. Jag kunde bara göra fel och jag kunde bara vara fel. Och jag ville inte längre.
Fem gånger har jag försökt göra slut på allt. Bara avsluta det patetiska liv jag hade, som jag inte förtjänade, som inte var något värt. Fem gånger har jag önskat, önskat, önskat att jag skulle slippa vakna igen. Att jag skulle slippa andas och att jag skulle slippa vara så jävla värdelös. Världen skulle bli bättre utan mig och jag skulle bli bättre utan världen. Jag började plugga för att jag fick höra att man skulle det. Att det måste man göra för att få jobb. Och jobb måste man ha, har man inget jobb är man värdelös. Man tar upp plats på jorden som man inte förtjänar. Allt gick åt skogen, gång på gång. Jag flyttade utomlands, jag flydde från mina egna känslor och jag flydde från ett liv jag inte kunde acceptera längre. Ett liv jag inte ville ha. Jag sökte svar på hur dåligt jag mådde i studier, i skitjobb, i kassa förhållanden och i vänskaper som inte gav mig annat än mer smärta. Jag ramlade långsamt längre och längre ner i en svart avgrund som jag inte ville ta mig upp ur. Som jag inte kunde ta mig upp ur. Framtiden var ingenting jag ens ville tänka på - jag hade ingen framtid. Jag skulle aldrig ha någon framtid. Jag ville inte ha någon jävla framtid. Jag ville bara ha ett slut på allt. Verkligen allt. Ner. Ner. Ner.
Jag är inte där nu. Jag är inte kvar på den kanten. Jag är inte kvar med ena foten i döden och i ett självhat som gör att jag känner att jag inte är värd något. Långsamt har jag lyckats arbeta mig fram till en plats där jag vet, där jag faktiskt förstår, att jag är värd att leva. Jag får finnas. Jag kan känna lycka. Det finns en framtid. Det finns något att se fram emot. Det finns inte bara ont, ont, ont, ont.
Vet jag att Japan är det rätta? Vet jag att jag kommer lyckas med dessa studier när jag misslyckats förut?
Nej. Det gör jag inte. Men det är inte det som är poängen. Poängen är att jag vill. Jag VILL. Jag vill så jävla mycket! Jag VET inte hur i morgon kommer se ut. Jag VET inte vart jag kommer vara om ett år. Men jag VILL veta! Drömmen om Japan har knuffat mig till att vilja veta. Till att vilja försöka. Till att våga försöka. Jag vill andas, jag vill känna, jag vill försöka, och jag vill leva. Jag får leva. Jag förtjänar att leva. Och jag förtjänar att fatta mina egna val. Gå mina egna vägar. Inte lyssna på mobbare som säger att jag är värdelös och aldrig kommer bli något. Inte lyssna på pojkvänner som förklarar att jag är så korkad att jag aldrig kommer ha en framtid eller vara värd något. Inte lyssna på "man ska göra si, man ska göra så". Utan lyssna på mig. Lyssna på vad jag vill.
Jag vill åka till Japan och jag vill leva.
Det borde vara det enda som betyder något. Om det är fel väg att gå så märker jag nog det själv och då får jag leta mig fram till den rätta vägen. Då får jag söka vidare efter min framtid och vart det är meningen att jag ska hamna till slut. Poängen är att jag vill veta. Jag vill ta reda på om detta är rätt. Jag vill veta. Är det inte rätt vill jag hitta det som är rätt. Jag vill ha i morgon. Jag vill ha om ett år. Jag vill ha om tio år. Jag vill och jag förtjänar. Jag vill och jag får. Jag vill och jag ska.
Jag vill.
Jag vill.
(Jag ber om ursäkt om det är för mycket personlig information, men jag skäms inte för vart jag varit eller vem jag varit.)
onsdag 4 september 2013
Visumcertifikat betalat!
Hoppas jag, i alla fall. Fick till slut hjälp av min vän som redan bor i Tokyo. Helt galet att hon var mer hjälp än en person som faktiskt ARBETAR på banken där jag ville ha hjälp. Snorkiga och ohjälpsamma var de, utan tvekan. Nåja, nu tror jag att certifikatet är betalat och det är ännu ett steg i rätt riktning. 26 dagar kvar nu och nervositeten hopar sig. Har fått massor med instruktioner dock och har ju egentligen klarat av rätt mycket på min "att göra" lista. Men har en hel del kvar.
Färdigt:
Färdigt:
- Byta namn
- Förnya pass
- Ansöka till skolan
- Betala en bit av skolavgiften
- Ansöka om CSN
- Få CSN (woho!)
- Boka boende
- Hämta ut medicin så jag klarar mig i Japan
- Betala visumcertifikat
- Köpa lite nya kläder så jag har något att ha på mig
- Boka tågresa till Arlanda
Ska göras:
- Ansöka om visum hos Japanska ambassaden i Stockholm
- Hämta ut visumet
- Fylla i papper så jag får ta med medicinen
- Packa
- Adressändra
Nervositeten angriper mig!
Blir så förbannad.
Idag är en tung dag. Måste betala visumcertifikatet så fort som möjligt. Försökte göra via internetbank men förstod inte hur jag skulle göra (informationen från skolan stämmer inte överens med fälten man ska fylla i). Ringde Go Go Nihon som sa att jag skulle gå till banken personligen. Idag åkte jag in till Linköping för att göra det. Där fick jag noll hjälp eftersom hon inte heller visste hur man skulle göra. "Det ser ut att vara ett för kort kontonummer. Jag kan göra betalningen, men då får du betala 600:- om det blir fel för att få tillbaka dina pengar." Jaha? "Är du HELT säker på att det är rätt?" Nä, det kan jag inte vara. Jag VAR det, men inte nu längre efter att ni varit så galet ohjälpsamma. "Du får gå hem och göra det hemma via internetbank."
Det var för övrigt det första hon sa också. "Gör det själv hemma."
JA MEN OM JAG VISSTE HUR MAN GJORDE SKULLE JAG VÄL INTE VARA HÄR, ELLER?!
Försöker utan resultat få tag i Go Go Nihon. Det börjar bli rejält ont om tid, för detta måste vara gjort innan jag kan få certifikatet hemskickat. Och efter att jag fått hem det måste jag skicka en massa grejer till ambassaden. Sen ska jag hinna hämta ut det också. Jäkla skit vad jag hatar sånt här.
Det var för övrigt det första hon sa också. "Gör det själv hemma."
JA MEN OM JAG VISSTE HUR MAN GJORDE SKULLE JAG VÄL INTE VARA HÄR, ELLER?!
Försöker utan resultat få tag i Go Go Nihon. Det börjar bli rejält ont om tid, för detta måste vara gjort innan jag kan få certifikatet hemskickat. Och efter att jag fått hem det måste jag skicka en massa grejer till ambassaden. Sen ska jag hinna hämta ut det också. Jäkla skit vad jag hatar sånt här.
tisdag 3 september 2013
Nu är visumcertifikatet klart!
Yaaay!
Imorgon ska jag in till Linköping för att besöka min bank så de kan hjälpa mig att överföra pengarna för visumet. Därefter ska det skickas till mig, och jag ska skicka papperen plus mitt pass till ambassaden i Stockholm och sedan får jag hämta ut passet med visumet! Herreguuud vad det närmar sig! 27 dagar kvar liksom. Det är ju helt galet. Nu i veckan som kommer måste jag verkligen ta tag i att skriva ut och fylla i alla papper jag behöver för att få ta med min medicin också. Sen ska jag börja packa och rensa och prova de nya kläderna jag beställt och hoppas på att de passar. Sen... ja sen är det bara att vänta på att få åka iväg! Så himla spännande nu alltså!
Övar Katakana typ dagligen, för det sitter fortfarande inte så bra, medan Hiragana sitter helt okej faktiskt. Jaja, jag kör vidare och hoppas att det fastnar!
Imorgon ska jag in till Linköping för att besöka min bank så de kan hjälpa mig att överföra pengarna för visumet. Därefter ska det skickas till mig, och jag ska skicka papperen plus mitt pass till ambassaden i Stockholm och sedan får jag hämta ut passet med visumet! Herreguuud vad det närmar sig! 27 dagar kvar liksom. Det är ju helt galet. Nu i veckan som kommer måste jag verkligen ta tag i att skriva ut och fylla i alla papper jag behöver för att få ta med min medicin också. Sen ska jag börja packa och rensa och prova de nya kläderna jag beställt och hoppas på att de passar. Sen... ja sen är det bara att vänta på att få åka iväg! Så himla spännande nu alltså!
Övar Katakana typ dagligen, för det sitter fortfarande inte så bra, medan Hiragana sitter helt okej faktiskt. Jaja, jag kör vidare och hoppas att det fastnar!
måndag 2 september 2013
Det brinner i knutarna!
Eller nej, det gör det kanske inte. Men det känns så. Saken är den att jag åker om 28 dagar. För att jag ska släppas in i landet måste jag ha ett visum i mitt pass. För att jag ska få ett visum i mitt pass måste jag besöka ambassaden med ett visumcertifikat. För att jag ska få ett visumcertifikat måste jag betala en avgift på 50 000 yen till skolan. Men jag har inte fått den betalningsinfon än! Jag vet inte hur lång tid det tar mellan att jag betalar avgiften och jag har visumet i passet, men alltså, tiden börjar ta slut! Sitter i Linköping hos min bror men kan inte riktigt slappna av pga hur stressad jag känner mig. Det hjälper ju inte att en annan som börjar i oktober, fast efter mig, har fått sin betalningsinformation redan.
Här sitter jag med stressen i halsen och helst vill springa runt, runt, runt i en ring i några timmar och skrika. Usch vad jag ogillar att inte veta vad som pågår. Men nu måste jag springa till dagis och hämta brorsonen. Tjingeling!
Här sitter jag med stressen i halsen och helst vill springa runt, runt, runt i en ring i några timmar och skrika. Usch vad jag ogillar att inte veta vad som pågår. Men nu måste jag springa till dagis och hämta brorsonen. Tjingeling!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)